.

Förresten, igår var jag på min lillasysters förskola för att se på hennes luciatåg.

Det var så roligt, tåget innehöll typ 7 lucior som alla bråkade om vem som skulle få gå först. Sen fanns det ju en och annan spiderman m.m.

Men hur som, det har ju blivit en ganska uppmärksammad debatt nu angående manliga lucior.

Det är ganska komiskt tycker jag. Längtar verkligen små karlar efter att få bli lucia?

Läste förut i tidningen om ett gäng killar som ville se en manlig lucia i skoland lucia tåg.

Vilket dessvärre inte var så uppskattad av skolledningen. Deras argument var ju att alla ska ha samma rättigheter och det ska vara jämställt.

Kvinnorna kämpar för en jämställd arbetsmarknad medan männen i sådana fall måste få vara lucior.

Could someone just shoot me?

Utöver det så mår jag bra. Längtar till jullovet. Det känns att det är nära nu men ändå känns det så långt borta eftersom att jag har så mycket i skolan nu sista veckan. Men när det väl är lov ska det bli så sjukt skönt. Jag ser fram emot de roliga sakerna vi ska göra Filippa

Spa lät ju inte helt fel :D

Nej nu kallar sängen på mig, Godkväll cykelställ!

När jag en regning morgon för några dar sen satt och väntade på bussen kom jag att tänka på en del saker. Den första och kanske mest viktiga tanken var "Hur ska vi rädda vår planet från all miljöförstöring?" Utan något vidare resultat släppte jag det problemet för att sedan komma in på andra banor... "Släckte jag verkligen badrumslampan innan jag i min hast smällde igen ytterdörren?"

Den tredje, och sista tanken innan bussen kom uppenbarade sig då mitt paraply alias durkslag bröt sitt löfte om att hålla mig torr. Sydliga vindar i kombination med stora, tunga näst intill hagelliknande regndroppar ledde till att det bräckliga paraplyet rakt av inte pallade trycket och den väl så fruktade morgonduschen blev ett faktum. Det lilla förtroende jag hade kvar för mitt svartprickiga paraply var som bortblåst. Bokstavligen. Nu måste jag helt enkelt införskaffa ett nytt paraply. Jag ska ha det bästa, dyraste och mest glamorösa paraplyet som någonsin skapats. För då blir jag ju riktigt lycklig. Eller?

Materiell framgång, som det så fint kallas verkar bli allt mer betydelsefullt för många människor. Jag tror inte att jag är ensam om vid vissa tillfällen uppleva en vag känsla av missnöje över ens egen tillvaro. Alla andra har råd med dyrare kläder, åker på mer spännande resor, har flodigare hus, lyckligare familjeliv, senaste mobiltelefonen, "flashigare" bil, bättre betyg och rent allmänt lever ett lyckligare liv.

Idag konsumerar vi som aldrig förr, vilket den ekonomiska tillväxten för landet hyllar med jubel. "Konsumera mera, då blir du lycklig, då får du ett gott liv" viskar den i allas våra öron om natten då vi oroligt försöker somna men oftast misslyckas. Det kostar ju pengar att konsumera och har vi inte pengar så skäms vi. Har vi pengar så konsumerar vi i mängder för att visa omvärlden att vi minsann lever ett gott och lyckligt liv.

Men vem är det vi egentligen försöker lura i jakten på och det goda livet? Ingen annan än oss själva skulle jag svara på den frågan. Tänk vilken stress alla dessa krav medför. Har man inte råd med det senaste får man vandra runt som ett stort misslyckande.

För att inte tala om kvalitén på saker och ting nuförtiden. Allt går ständigt sönder. Med tanke på teknikens utveckling kan det väl ändå inte vara så svårt att tillverka en dator som inte kraschar efter cirka 3 sekunders användning och hur besvärligt kan det vara att producera paraplyer som inte sviker? Jag börjar misstänka att det här inte handlar om någon svårighetsgrad i att producera utan om något mycket mer omfattande...

Det måste helt enkelt ha funnits någon liten listig gubbstrutt som på 1930-talet kom på hela idén med materiell framgång. Jag kan verkligen se honom framför mig då han sitter där på en sten och smider sina planer om att göra så att människan i framtiden ska begära vad hon inte behöver i jakten på det goda livet. Några årtionden senare kom någon annan smartskalle på att om vi tillverkar produkter med sämre kvalité kommer folk bli tvungna att ständigt förse sig med nya saker.

Nu tänker jag göra något så vågat som att förkasta hela iden om att materiell framgång skulle göra en lycklig. Jag strida mot samhällets normer. Jag ska bli ett levande exempel på att livskvalitet är något man skapar själv och inte köper sig till. Jag ska hitta balans i tillvaron och skaffa mig ett gott förhållningssätt till livet. Jag ska leva i nuet och jag ska bekämpa miljöförstöringen.

Men först ska jag köpa mig, det bästa, dyraste och mest glamorösa paraplyet som någonsin skapats.

Idag har jag:

Vaknat
Puggat
Åkt till Sarah och levererat en salami
Pluggat
Åkt till Mikaela och Pluggat
Stickat


Men igår däremot då var jag och såg Twilight. Asså gooooooooooood säger jag bara. Vilken film! Jag har fortfarande kvar känslan i mig ifrån den. Förutom att han är så galet snygg så var det en jätte fin kärleksfilm. Just det här att huvudkaraktärerna inte kunde ha så mycket fysisk kontakt och att det tog väldigt lång tid innan de kystes byggde upp en sån spänning. Asså ooh maaan! Om jag skulle ha en pojkvän så vet jag definitivt vem jag skulle lägga mit frikort på. Ingen mindre än Robert Pattinson

Det där med att det är roligt att blogga. Jag känner mig lite kluven faktiskt..

I ett förhållande är det viktigt att ha balans. Eller hur, de flesta vet ju vad ett förhållande handlar om? Någonstans är väl ändå grundtanken att man ska GE och TA. Det ska vara ömsesidigt mellan båda parterna och båda ska GE och TA. Detta är vad som då ger ett hållbart resultat. Om man gillar att häva ur sig intetsägande uttryck så kan man ju säga "Det jämnar ut sig i slutet" Och det är precis vad det blir om man har ett förhållande där man ger och tar. Men när jag tänker på dessa intetsägande fraser så tänker jag på Lilla Sportspegeln. Ni vet den här sången som de alltid hade i början och slutet av programmet? Kommer ni ihåg slutet av sången?

"Är början svår blir resten lätt och du blir nummer EEEEEEEETT!"

Och för att koppla tillbaka det hela till det här med förhållanden. Vårat lilla förhållande, kära läsare, vem är det som ger och tar? Är det en bra balans? Jag skulle faktiskt inte vilja påstå det. Jag GER er massa saker. Vem gav er nära inblickar på stökiga rum? Vem väckte nostalgin med barnkalas och bilder på tårtor? Vem gav er en snabbkurs i stress? Vem gav er humor på hög nivå från tjuvlyssnat.se? Vem gav er kreativa recept? Jag bara undrar...

Listan skulle kunna göras lång. Jag öppnade upp för er och välkomnade er till min värld. Jag tog hand om er, när ingen annan ville ha er så stod jag där med öppna armar och tog emot er. När ni avvisades med grymma ord så fanns jag där och gav er kraft och mod.

Nu tycker jag att det är dags för er att GE mig något.

Typ en kommentar.

Hej hej jag tänkte bara säga att jag lever. Jag har en sak att erkänna också, jag hade tänkt att kasta in handduken och lägga ned den här bloggen. Jag känkde liksom att efter Filippa hade slutat blogga och hon var den enda som läste min blogg så blev det inte så roligt längre. Men idag påpekade hon att jag hade slutat blogga och det visade sig att hon i själva verket hade skaffat en ny blogg. Så då tänkte jag, men vad fan nu får jag ta mig själv i kragen och fortsätta blogga, för det är ju faktiskt ganska roligt ändå.